Igår såg vi äntligen Extremely loud & Incredibly close. Jag har velat se den redan länge men det har helt enkelt inte blivit av. Filmen handlar om en pojke som har ett väldigt nära förhållande till sin pappa (Tom Hanks). De hittar på äventyr tillsammans, och pappan förstår pojken bättre än någon annan. Pojken misstänks lida av Aspergers syndrom, och behöver en del hjälp i vardagen. Hela hans liv ställs dock på ända när pappan dör i 9/11. Vi får följa hans resa för att komma över pappans död, och kampen för att återfå ett förhållande med mamman (Sandra Bullock). Det finns även en nyckel som pappan lämnat efter sig, som inte passar i något lås…
Filmen i sig är ganska bra, fin och rörande. Det är ändå något som saknas, och när halva filmen gått börjar jag vänta på att den ska ta slut. Så ska det ju helst inte vara. Tempot är väldigt lågt och lite segt. Personporträtten är däremot fina, och jag blev nog riktigt rörd både en och två gånger.
Det känns som att det här är ganska aktuellt nu – barn med speciella behov och deras kamp. Jag skrev ju precis om den nya serien Touch, och jag tycker att man kan se ganska många likheter mellan dessa två, fastän storyn är en helt annan.
För en tid sedan såg vi I rymden finns inga känslor. Jag kan ju säga såhär – den rankar sig lätt in i topp tre svenska filmer någonsin! Även denna film handlar om en pojke, i det här fallet en ung man (Bill Skarsgård) , som lider av Aspergers syndrom. Hans bästa kompis är hans storebror Sam, och när storebror plöstligt ska flytta ihop med sin flickvän, rasar tillvaron för lillebror. Simon stänger in sig i en tvättunna, och till slut får han flytta ihop med Sam och flickvännen. Såklart funkar ju inte det, och flickvännen lämnar Sam. Nu ger Simon sig själv uppdraget att hitta en ny flickvän till Sam, för att han ska bli glad igen, och allt ska bli som vanligt. Simons metoder är kanske lite speciella, och samtidigt som filmen får en att fundera, får man sig även ett gott skratt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar