Min mandolin och jag

Första veckan här köpte jag en mandolin (en onödig? grej som jag alltid har velat ha) på Åhlens för knappa tio euro. Sedan dess har den varit i ständig användning och jag älskar den! Jag gjorde en grönsaksgratäng, och det var så lätt för jag skivade alla grönsaker in i byttan som är undertill. T.o.m. löken gick hur lätt som helst att fixa; några hack genom hela och så drar man den över bladet. Allt går att skära smått på den!
Just idag så skröt jag om den till käraste syster #1 (ingen rank, födselordning) och så förgriper sig den förbannade mackapären på mig! Där står jag helt lugnt och skivar potatis och morot och så slinter ett finger med. Och det här är inte någon ovass liten grej, det kändes som ett rakblad!
Tuff som jag är så fortsätter jag bara, men tar nytta av den lilla "ihållaren" som jag tidigare inte har förstått ändåmålet med (nu gör jag).
Jag lagade morötterna och potatisen i ugn med kryddor på, tillsammans med färdiga panerade torskfileér - så gott!

Min fina mandolin.

Mina fina knöliga fingrar.

Okej, nu lite nostalgi: de panerade fileérna var sådana som vi brukade få i skolan tidigare (speciellt på allergibordet när dom andra fick mandelfisk) och som vi kallade cornflakefisk! Så otroligt gott. Och för att toppa den här glada överraskningen... Kommer ni (som gick i Mattliden that is) ihåg tartarsåsen som vi fick till fiskpinnarna? Jag och mina systrar försökte alltid förklara åt mamma hur den smakade för att hon skulle kunna laga likadan hemma, men icke. Idag tror jag att jag lyckades! Creme fraiche och saltgurka heter hemligheten, och det var perfekt (mitt minne kan svika, men jag tror det smaka såhär)! Success!