Jag har en stalker. Eller det är han ju inte, men en beundrare. Eller någonting. Från första dagarna här, när vi gick in på pizzerian närmast oss, har ägaren hälsat på mig. Och då talar vi alltså inte om att hälsa sådär lite, utan om att lämna de eventuella kunderna stående, rusa fram till fönstret och vifta med armarna och le stort! Costello är söt på alla sätt, en äldre, spinkig och lång man - men lite skumt är det. Pizzerian ligger ju bredvid busshållplatsen så jag går förbi där varenda dag, och där står han och vinkar varenda gång. Nä men kanske han gör så med alla kunder? Det roliga är ju att vi faktiskt bara varit där en gång, för två månader sedan.
Men visst är det roligt att någon uppskattar ens närvaro!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar